fearless

Bloggen är inte glömt. Bara lagd åt sidan ett tag. Jag behöver klura ut ett par saker själv innan jag skriver ut dem här. Jag måste ta reda på var jag står. Är jag på den ljusa och glada sidan eller på den mörka och dystra.
Jag måste finna mig själv.

Jag har börjat jobba med Lionz nu. Inte lång tid kvar till öppning ;)

Vi var nära vänner. Enligt mig var vi det. Att se dig igen kom som en chock. Känslorna växlade mellan glädje och sorg. Glädje över att du hade hittat mig igen. Sorg för den vänskapen vi förlorade. Jag kände också sorg och avundsjuka över de vänskapsband som du lyckats behålla, men som jag blev av med.

En gång var jag en av er. Idag känner vi inte varandra. Jag vet heller inte om vi fortfarande är arga och besvikna på varandra, eller om vi faktiskt saknar den vänskap som fanns där för flera år sedan.

Jag saknar den. Vänskapen med dig, och med vår gemensamma vän. För mig betydde ni otroligt mycket för mig, och jag beklagar verkligen att det inte är så idag.

Jag tänker se vad du har tänkt dig, och vad detta leder till.
Jag tänker ta det med ett leende, för ovanlighetens skull, och jag hoppas att det leder till något bra, för oss alla.

Jag önskar jag hade något vettigt att säga, men just nu är allt bara svart...

Den 19:e ska jag och fästbon ha förlovnings"träff" (fest är ingenting för oss...) på gröna lund.
Inbjudningskort är utskickade och kom fram till alla igår. Redan nu är det många som hört av sig och talar om att de kan komma.

Det som förvånar mig är att två av fästbons jobbarkompisar kommer att komma.
En av dem har jag aldrig tidigare träffat.

Sedan kan jag inte tacka min barndomsvän Blondie nog för att hon ställer upp för mig.
Som det ser ut är hon den enda vännen som kommer att komma, och att hon då säger ja, betyder otroligt mycket för mig.

Ni ser, jag är positiv!!!

Idag är en bra dag. En ovanligt bra dag. Jag sitter med en ring på fingret. Jag är förlovad idag. På riktigt.

Jag känner för att se på tv hela dagen, att sitta vid daton, sjunga och städa. Inget är tråkigt idag!
Det är väldigt ovanligt för mig att känna så här, och jag borde egentligen ta vara på det och ta fram dammsugaren direkt, men varför stressa? Jag har hela livet på mig!

- Vi får väl se hur länge det håller.

Det var det min sambos mormor hade att säga om förlovningen.
Oj vad välkommen man känner sig. Jag blir verkligen en del av famijen ;)
Tur att svärmor gillar mig...

Nu är ringarna hämtade. Äntligen!

Min man är 14 år äldre än mig. Han är över 30 år gammal. Jag har inte ens fyllt 20.
När jag lägger upp det på det viset blir jag ledsen och känner en ångest jag önskar inte fanns.
Det känns som att så mycket av mitt liv gått förlorat, inte enbart pga mitt förhållande med honom...
Jag har förlorat många år av min barndom, en stor del av min tonår, och var står jag nu?

Han "borde" vara gift, ha barn, hus, trädgård...
Jag "borde" festa, umgås med vänner och utforska livet.
Ingen av oss är där vi "borde" vara.

Jag kan fantisera om hur livet vore som singel. Singellivet, fester, vänner.
Det låter roligt, men jag vet att mitt liv aldrig skulle sett ut på det viset.

Jag tycker inte om att jag frågar mig själv vad jag är.
Är jag barn?
Är jag vuxen?
Är jag något där emellan?

Jag är tillsammans med en vuxen man, och jag har ingen aning om var jag själv står.

Tro nu inte att jag vill vara singel, att jag vill leva utan min man, så är det inte.
Jag kan inte tänka mig ett liv utan honom, men jag saknar en del i mitt liv, som kanske hade funnits,
om jag inte hade valt att leva med honom.
Det är inte hans fel. Det är jag som hindrat mig själv.
Det är jag som blivit rädd för allt.

Min sambos mormor är inte en person jag någonsin har tyckt särskilt mycket om.
Varför ska vi inte gå in på, men trots detta har jag en otroligt stor respekt för henne.
Hon är en gammal människa som levt ett långt liv. Det gör att hon förtjänar all respekt jag kan ge.

Nu mår hon inte alls så bra. Hon har i några veckor legat inlagd på samma avdelning som hennes man dog på.
Idag fick vi veta att hon har kallbrand. Det innebär att hon kommer att dö om de inte tar bort en del av hennes ben.

Hon är en gammal kvinna, som ska förlora en del av hennes ben. Det är inget hon förtjänar.
Hade hon från början fått den hjälp hon förtjänar, av både vårdcentral och hemtjänst, hade detta inte hänt.
I nästa vecka förlorar hon en del av sig själv, och måste acceptera det innan hennes tid på denna jord är slut.

Denna kvinna är inte en person jag hyser särskilt starka känslor för, ändå reagerar jag otroligt starkt på detta.
Kanske är det att jag tycker synd om henne, det skulle inte förvåna mig, eller så sätter jag in mig själv i situationen lite för mycket och tycker egentligen synd om mig själv, för något som kan komma att hända även mig.

Hur det än ligger till, önskar jag denna kvinna all lycka hon kan få.

Att förlova sig var inte svårt. Det som kom efteråt var däremot svårare. Folket omkring.

Jag fick förfrågningar om förlovningsfest. Det var inget vi alls hade funderat på men vi kom fram till att visst, det kan väl vara kul att samlas och träffa människor vi tycker om.

Där börjar problemen. Så fort vi började planera något backar folk undan.
Det är otroligt pinsamt för mig, och jag känner mig otroligt kränkt.

Jag vet, alla har problem med pengar, men hey! Det har vi också!
Vi har inte råd att hyra lokal, köpa inbjudningskort, dricka, mat osv osv...

Har du ett bättre förslag än det vi sagt, kom och säg det då!
Kom för fan inte och klaga på oss. Vi gör vårat bästa.
Vi vill bara njuta av tiden som förlovade. Kan ni inte unna oss det?

Idag träffade jag mamma. Vi åt en god lunch, gick på banken, träffade sambon och sedan gick vi till biblioteket.
Vad vi gjorde där hör inte hit utan det som hände där är grejen jag ska berätta om.

Vi är på nedervåningen av biblioteket och vi ser en liten grå katt smyga förbi. Jag följer efter den, försöker möta den, men den gömmer sig och går andra vägar.
Till slut sätter jag mig ner på golvet, lockar och pratar med den till den kom fram till mig.
Jag klappade lungt över huvudet och den strök sig försiktigt mot mig.
Jag inbillar mig att vi fick en slags kontakt, att den litade på mig.

Jag lyfter upp henne (?) och frågar en av de anställda vad jag ska göra, om hon vet vem katten är.
Jag blir ombedd att hjälpa katten ut, och det gjorde jag mer än gärna.
Med katten i famnen börjar jag gå uppför trappan och känner hur katten stelnar till.
Hon trycker huvudet mot mig, ger mig en lätt puss och börjar sprattla till då ljudet av människor blev allt högre.
Jag höll henne tätt intill mig medan vi gick mot utgången. Jag letade upp ett lungt ställe där hon kunde slappna av.
Precis när jag släppte henne åkte en bil förbi och hon fick panik och rusade över vägen och försvann bort.

Jag hoppas att hon klarade sig hem. Den underbara katten jag fick sådan kontakt med.
Det lilla livet gjorde min dag. Hon kom till mig, ville vara i min famn och jag älskade det.