fearless

Bloggen är inte glömt. Bara lagd åt sidan ett tag. Jag behöver klura ut ett par saker själv innan jag skriver ut dem här. Jag måste ta reda på var jag står. Är jag på den ljusa och glada sidan eller på den mörka och dystra.
Jag måste finna mig själv.

Vi var nära vänner. Enligt mig var vi det. Att se dig igen kom som en chock. Känslorna växlade mellan glädje och sorg. Glädje över att du hade hittat mig igen. Sorg för den vänskapen vi förlorade. Jag kände också sorg och avundsjuka över de vänskapsband som du lyckats behålla, men som jag blev av med.

En gång var jag en av er. Idag känner vi inte varandra. Jag vet heller inte om vi fortfarande är arga och besvikna på varandra, eller om vi faktiskt saknar den vänskap som fanns där för flera år sedan.

Jag saknar den. Vänskapen med dig, och med vår gemensamma vän. För mig betydde ni otroligt mycket för mig, och jag beklagar verkligen att det inte är så idag.

Jag tänker se vad du har tänkt dig, och vad detta leder till.
Jag tänker ta det med ett leende, för ovanlighetens skull, och jag hoppas att det leder till något bra, för oss alla.

Min man är 14 år äldre än mig. Han är över 30 år gammal. Jag har inte ens fyllt 20.
När jag lägger upp det på det viset blir jag ledsen och känner en ångest jag önskar inte fanns.
Det känns som att så mycket av mitt liv gått förlorat, inte enbart pga mitt förhållande med honom...
Jag har förlorat många år av min barndom, en stor del av min tonår, och var står jag nu?

Han "borde" vara gift, ha barn, hus, trädgård...
Jag "borde" festa, umgås med vänner och utforska livet.
Ingen av oss är där vi "borde" vara.

Jag kan fantisera om hur livet vore som singel. Singellivet, fester, vänner.
Det låter roligt, men jag vet att mitt liv aldrig skulle sett ut på det viset.

Jag tycker inte om att jag frågar mig själv vad jag är.
Är jag barn?
Är jag vuxen?
Är jag något där emellan?

Jag är tillsammans med en vuxen man, och jag har ingen aning om var jag själv står.

Tro nu inte att jag vill vara singel, att jag vill leva utan min man, så är det inte.
Jag kan inte tänka mig ett liv utan honom, men jag saknar en del i mitt liv, som kanske hade funnits,
om jag inte hade valt att leva med honom.
Det är inte hans fel. Det är jag som hindrat mig själv.
Det är jag som blivit rädd för allt.

 

Ser ut som att det blir en liten förlovningsfest, trots allt. Dock inte alls i festmiljö, utan på härliga Gröna lund. Sista dagen innan de stänger för i år.

Nu till det negativa. Varför är ni inte miljonärer va? Skulle ju vara så mycket lättare. För det är ju såklart omöjligt för oss att komma på ett billigare alternativ. Nä, seså nu, tjäna in lite pengar. Det betyder så mycket för mig, om ni kommer, kära vänner.

Det är ju ändå för er jag gör detta... Ni som frågat om det.

Jag kanske borde pratat med alla innan detta inlägg kom ut, men vem fan, vilka läser ens min blogg numera?
Den är ju knappast som Lionz ^^

Tävlingen gick ut på att hålla sig undan de hemska varelser som följde efter oss. En efter en blev de hittade. Vi var fem stycken kvar, i ett hus mitti  ingenstans. Vi var blöta, smutsiga, hungriga och helt slut. Vi tänkte vila där, och hoppades att de inte skulle hitta oss just den natten.

Vi vaknar av att odjuren stod utanför fönstren. De får inte ha sönder något, och de kan inte låsa upp vanliga lås. Därför tar det tid för dem att komma in i husen. Det var för att vi skulle ha en liten chans att komma undan.
De här monstren hade vi inte tidigare sett. Om du tar en oxe, gör den dubbelt så stor, och gör att den går på två ben. Då har du monstren som var efter oss på denna nivå.

Vi insåg snabbt att vi inte skulle kunna ta oss ut så länge de var kvar där ute. Vi hade inte stött på dem tidigare, och visste inte hur smarta, snabba och framförallt arga de var.
Jag och en annan tävlande klättrade upp på en stege och öppnade ett litet litet skåp precis vid taket. Där kröp vi in.
Vi förstod att om dessa monster var smarta skulle de leta i skåpen också, då de var i rätt höjd för dem, men med tanke på spelet så måste även de tävlande ha en chans.

Efter några timmar hörde vi dem inte längre.
Vi smet ut från våra gömställen, och hittade varandra.
Samtidigt ser jag hur någon drar ut den elektriska rullgardinen och alla slänger sig ner på golvet.
Vi tittar ut genom fönstren, de är borta. Vi smyger fram och ser ingen och inget.
Vi förstår snabbt att spelet tillåter oss att fly. Tittarna vill inte ha oss i huset resten av tävlingen.

Vi springer, och hamnar i en stad. I städerna är man någolunda säker. Folket skulle få panik om stora monster kom och jagade oss. Vi föll in i en affär, helt slut av utmattning.
Vi mötte några tävlanden som åkt ur tävlingen. De verkade förvånade över att jag hade kommit så pass långt.
Jag kände någonstans i mig själv, att jag var vinnaren av detta spel.
Konsten var ju att hålla ihop, då var man mer säker och kunde skydda varandra.
Man är mer sårbar ensam.

Jag vaknade ur drömmen med hjärtklappning, och en känsla av att vara stressad.
Med tanke på drömmen känns inte det så konstigt.
Det roliga med det hela, det är att jag känner igen alla som var med i tävlingen. Det var föredetta klasskamrater.
Några av dem vill jag inte ens minnas.

Som kvinna borde man vara van vid blod.
Det tycker jag verkligen.
Ändå blir jag svinfärdig så fort jag skär mig.
Nu sitter jag här med bamseplåster och känner mig fånig.

Men bamseplåster är ju rätt snyggt ändå...

Jag har fått många förfrågningar om vi ska ha en förlovningsfest. Jag visste faktiskt inte att det här var så stort för alla. Visst att det är det för mig, för oss, men för er?

Ju fler personer som frågar, desto mer sugen blir jag på det. En förlovningsfest, det låter så självklart, så otroligt mysigt och roligt. Men, detta ständiga men, vem har råd med detta?

Jag försökte mig på det här med stilmallar, men det gick åt helvete. Jag förstår inte logiken här på blogg.se.
Det är något jag verkligen saknar på devote. Enkelheten och samhörigheten med de andra bloggarna.
Här blev allt så väldigt ensamt och krånligt.
Dock kommer man inte ens fram till devote för tillfället, och det är något man verkligen inte saknar.
En blandning mellan dessa två skulle inte vara helt fel.