fearless

Som kvinna borde man vara van vid blod.
Det tycker jag verkligen.
Ändå blir jag svinfärdig så fort jag skär mig.
Nu sitter jag här med bamseplåster och känner mig fånig.

Men bamseplåster är ju rätt snyggt ändå...

Jag har fått många förfrågningar om vi ska ha en förlovningsfest. Jag visste faktiskt inte att det här var så stort för alla. Visst att det är det för mig, för oss, men för er?

Ju fler personer som frågar, desto mer sugen blir jag på det. En förlovningsfest, det låter så självklart, så otroligt mysigt och roligt. Men, detta ständiga men, vem har råd med detta?

Behöver jag säga mer.

Han har bokat två biljetter på söndag!

LOVE LOVE LOVE!

Den här låten har jag och min sambo redan från börjat ansett vara låten om oss.
Självklart är det bara i våra drömmar och fantasier, men den passar så otorligt bra in.
Jag ska tala om för er varför. Om ni inte hänger med kan ni kika in här. Det är alltså utdrag ur texten.

1. Cecilia Lind - Cecilia är mitt mellannamn.
2. Fredrik Åkare - Åkare/lastbilschafför.
3. Cecilia Lind är ju bara en barn - Har vi fått höra upprepade gånger.
4. Jag fyller snart 17 sa Cecilia Lind - Jag var 16 när vi träffades.
5. Fredrik är gammal men kärleken blind - Äldre, och ja, kärleken är blind.

I tisdags bestämde jag och min sambo att vi ska förlova oss.
Ett tecken på att vi vill leva våra liv med varandra.

Ikväll var det kräftskiva i Sundbyberg, och alla affärer är öppna extra sent.
Vi tog oss in på Guldfynd och beställde två ringar.
En till mig, och en till honom.

Ringar av guld.

Det är de små stunderna som betyder något, right?
Som att hjälpa en gammal dam att boka tid till tvättstugan i nästa vecka.
Att hålla upp hissdörren för henne när hon ska ut och in.

Det är de små stunderna som får mig att känna mig som en bra människa.
En medmänniska.

Det har regnat i flera timmar nu, och jag njuter av regnet som gör mitt hår blött, och som konstaterar att mina tygskor läcker.
Jag går i regnet, och ler, mimar med i låten som mp3:n spelar på lagom hög volym.
Lyssnar på texten:

we're in this together
you and me
one on one forever

Jag inser sanningen av dessa rader och lyser upp som solen en varm sommardag.
Jag känner en otrolig lycka som sprider sig i min kropp och jag kan se honom framför mig.
De vackra ögonen, de mjuka läpparna och de underbara händerna.
Han, min man, mannen jag vill spendera mitt liv med.
Han är han. Drömprinsen man alltid drömt om. Jag har hittat rätt.

Jag går i regnet och inser vilket tur jag haft som hittat honom, och som fått den här tiden med honom.
Jag kan bara hoppas att det aldrig kommer att förändras. Precis som regnet kommer det och går.
Livet som det är.

Kvällen blev inte alls som väntat. Sambon kom hem och överraskade mig med tre nya blommor, som jag ska kämpa för att hålla vid liv. Han hade även planerat att vi ikväll skulle fira vår treårsdag. Vi gick först till Ica Maxi och handlade det som katterna behöver i matskålen och i kattlådan... Sedan gick vi vidare till en av resturangerna som ligger här vid oss och beställde hem mat, som vi åt framför en av alla 10 (minst) nya filmer han handlat hem, bland annat från ginza.

Jag borde egentligen ligga till sängs för länge sen, då jag ska upp tidigare än vanligt, för att äta lunch med mamma på hennes jobb. Ärlig talat vet jag inte varför hon vill ses. Vi ska ju trots allt till henne på middag på lördag.
Då ska hemligheten avslöjas! Om jag nu inte råkar säga något imorgon...


Jag har inte alls tänkt att denna blogg ska beskriva allt som händer i min vardag, utan mer känslor och tankar... Detta inlägg bröt mot detta, men vad fan, det är väl min blogg, right? Man kan inte lyda sig själv jämt...

Nu hör jag hur älsklingen min börjar prata i sömnen. Om man nu kan kalla det prata när man oftast inte kan tyda vad det är han egentligen säger. Jag tänker tolka detta som att han saknar sällskap och gå och lägga mig i hans famn. Bättre än så kan inte denna kväll sluta.

Dagen är mycket bättre än gårdagen, trots att jag nu har två vänner jag kommer att sakna. En är bortrest, och en verkar vara utan internet. Tydligen får jag klara mig själv, och tigga tid hos andra personer. Det kommer nog uppskattas...

Jag skulle egentligen äta frukost nu, eller lunch... Problemet är då att vi inte har något att äta hemma. Så går det när lönen tagit slut. Som tur är ska den komma idag, men det hjälper inte mig särskilt mycket.

Antagligen får jag göra som jag gjorde hela dagen igår. Tugga tuggummi. Problemet med det är att de börjar ta slut...

Jag försökte mig på det här med stilmallar, men det gick åt helvete. Jag förstår inte logiken här på blogg.se.
Det är något jag verkligen saknar på devote. Enkelheten och samhörigheten med de andra bloggarna.
Här blev allt så väldigt ensamt och krånligt.
Dock kommer man inte ens fram till devote för tillfället, och det är något man verkligen inte saknar.
En blandning mellan dessa två skulle inte vara helt fel.

Det stod mig så nära och från ingenstans kom ondskan och slet det ifrån mig.
Nu sitter jag här med ett hål i mitt hjärta och känner hur det fylls med svart ensamhet.

Man borde väl börja bloggen med ett riktigt bra första inlägg. Ett inlägg som man funderat på i veckor, och som man nu kan utantill. Men sån har jag aldrig varit. Jag är en spontan människa som skriver det som hjärnan vill få ut. Som att orden bestämmer och kastar ut sig och bildar bra meningar.

Den här bloggen kommer inte att vara som min förra. Denna kommer enbart att skrivas för min och mina vänners skull. Jag behöver någonstans att skriva av mig, och jag vill dela med mig av mina tankar. En dag kommer den andra bloggen att öppnas igen, men för det måste jag känna mig redo, och att det har skett någon förändring med mig själv.

I rätt klassisk stil ska jag väl välkommna er hit, och försöka erbjuda så bra läsning som möjligt.